Det var alltså ingen fara med Oskars utbuktning på magen. "T" förklarade att det var ett av de revbenen som sitter längst ned, och är "fria". Hur det uppkommit är svårt att säga. Det skulle kunna vara en missbildning, eller så kan det vara så att han kanske råkat ut för något som mindre. Revbenet står alltså snett, men är inget han lider, eller kommer att lida av. Troligtvis så kommer det alltid att vara snett, men det gör alltså ingenting enligt honom. Gissa om jag blev lättad?! Jag såg det värsta framför mej, och hur vi blev tvingade att ta ett jobbigt beslut. Nu slapp vi detta som tur var ;0) Som vanligt när jag är på veterinärstationen, så passar jag på att fråga om typ allt jag kunde komma på. Måste ju fråga för att få reda på nåt som ni vet. Jag frågade tex om han hade nåt tips om hur vi kan få Ozzy att förstå att vi faktiskt har flyttat. Hans svar blev att vissa katter aldrig lär sej, och att en del t.o.m väljer att flytta utan att familjen flyttar. Knepiga katter, och EGNA om attan ;0) Vi får väl fortsätta med det vi gör, att försöka behålla honom inne så mycket som det bara går. Idag har han faktiskt varit ute i ca två timmar, och SJÄLV kommit in. Tänk vad lycklig man kan bli av att se sin katt komma springandes. Om vi ska tjata lite om Oskar och Elsa igen då, så kan jag meddela att de båda hade otrevligheter i de små söta öronen. Efter T hade varit ute och kollat det klippiga öronvaxet under förstoringsglas, så kom han in med en lapp där det stod klart och tydligt vad katten var drabbad av. "DIN KATT HAR ÖRONSKABB!!" Precis just SÅ stod det. Den nakna sanningen rakt upp i lilla ansiktet. På lappen stod det klart och tydligt HUR dessa små djur ska utrotas. Vi fick med oss två sprutor hem med medel som tar död på dem. Skabbdjuren alltså. Oskar och Elsa var INTE glada i varken "T" eller tjejen som gav skabbmedicinen. Det kliade så gruvligt i de stackars små öronen, och sprutan var inte heller skön. Nu ska vi tillbaka om fyra veckor för andra sprutan. Vi får väl hoppas att de gör mindre ont då ;0) Måste bara säga att vår veterinärstation nog faktiskt är den mest barnvänligaste. De pratade MASSOR med L & B, och fixade saft och svarade på alla deras MILJONER frågor. Sånt gillar man som förälder!! Beata frågade om VART de brukade ÄTA, och om de hade dator, om de som jobbade på stället BODDE där. Ja nu vet de nog allt och lite till. De fick i alla fall ett besök som de aldrig kommer att glömma.
Inte jag och katterna heller förmodligen ;0)