Visst lät det hoppfullt?! En ny dag ger tusenmiljoner nya möjligheter. Det kan vara allt från att vinna på lotto, till att få några extra gråa hår till den gråskaliga lilla samlingen där uppe på huvudet. Ibland kan jag tänka på vad många märkliga och ovanliga saker jag skulle kunna göra på en dag, fast som jag inte gör av olika skäl. Att tex fylla upp bilen med bensin och köra tills den tog slut, för att se vart den tog mej, och vilka människor jag skulle möta om jag gjorde det. Nu kommer vi in på detta med "ödet" igen då...

Jag som tror på ödet och att det mesta (i stora drag) redan är bestämt, undrar ju ibland om det kanske faktiskt går att "lura" ödet. Tror ni det?! Låt oss säga att jag har jobb på schemat hela dagen i morgon som jag bara lyckas glömma. Istället för att åka den vanliga vägen till jobbet som jag ska och borde, så åker jag till den spännande flygplatsen ;0) Risken ATT jag skulle göra detta är nääästan lika med obefintlig, så OM jag nu skulle göra det så blir det ju lite som att "lura" ödet på alla de möten och upplevelser som jag skulle få på vägen dit. Eller är ödet såpass mycket snabbare än mej så att det inte ens går att lura?! Hänger ni med på hur jag tänker, eller är jag för rörig nu?! Om ödet skulle säga att det sitter en liten gubbe i Japan och väntar på att just JAG ska dyka upp och leva andra halvan av mitt liv med honom, så krävs det ju nästan att jag viker av lite från mitt vanliga schema här hemma, eller hur?!

Det är hur som helst en jäkla tur att man inte vet om sitt öde, det hade jag aldrig orkat med!! Tänk vad underligt det hade varit om vi kom ut ur våra mödrar med en liten biljett i vår lilla russinrosa hand. På biljetten skulle de viktigaste hållplatserna i livet stå med, som tex namn på de RIKTIGA och sanna vännerna (de som verkligen var värda att kämpa för) På det viset skulle du slippa lägga energi på alla de där som ändå inte riktigt brydde sej eller var ärliga mot dej. På biljetten skulle det även stå namn på den partnern (som skulle göra dej lyckligast) och en adress till denne. Eventuella barn skulle också stå med. När barnen väl kom sedan (OM de kom) så skulle de i sin tur ha en egen liten bok om just deras liv. Vilka farliga "vargar" man skulle skydda dem ifrån och HUR. Om min avgångsplats skulle stå med, och tid för den?! Ja det har jag inte riktigt bestämt. Skulle man vilja veta det?! Lek med tanken nu allihop. Vad hade vi gjort då, om vi vetat när det skulle ta slut och hur, hade vi gjort saker på ett annat sätt då?? Hade jag kramat mina barn mer, hade jag levt mer?!

Det som skulle försvinna är kanske oron över att inte veta, men jag lever nog hellre med den... tror jag. Att falla i mörka gropar hör väl livet till, men tänk vad skönt om man kunde slippa de där RIKTIGA nitarna i livet, de som sårar så oerhört!! Pappa borde tex vara HÄR nu, hans biljett var för kort. Han hade viktiga uppgifter här enligt mej, och några av dom var att bli en GRÅHÅRIG Pappa, Morfar och Farfar, make, bror och son. Nu blev han inte det, och det vill jag bara inte acceptera vissa dagar. För mej är han fortfarande så levande och närvarande, men inte på det sätt som jag vill. Undra om jag någon gång kommer att bli vän med att han fattas, det känns inte så, inte ens efter 10 år.

På den där biljetten som låg i den russinrosa handen, så skulle det även finnas en femsiffrig kod. Den koden skulle man kunna slå för att boka in små möten med de som redan passerat sista hållplatsen och rest slut på sin biljett. Den koden skulle vara gjuten i STEN, klart och tydligt skulle den stå. En kod för varje människa, och en för varje djur <3 Koderna på min biljett skulle vara slitna, så mycket kan jag säga. Det är så mycket som jag vill säga till farsgubben, och så vill jag slå han rätt i magen för att just hans biljett va så kort. Varför?! Man får väl för i helvete gå av på samma ställe som familj, eller?! Vi var inte riktigt överens om detta, och det gör mej riktigt arg vissa dagar. Nu ska jag inte tjata mer om det...
Men det tål i alla fall att tänkas på en stund.
Biljett eller inte... vad tycker ni?!