Vi har väl säkert alla nån gång i livet fått smaka på doser av ren skräck och rädsla. Igår kväll fick jag motvilligt återuppleva ett sånt minne =( Klockan var väl runt 18 och jag stod i köket och fixade med maten. Plötsligt ser jag en massa blåljus borta vid infarten till samhället. Till saken hör att Jörgen och Rasmus just åkt iväg in till byn för att handla. På några få minuter så börjar huvudet måla upp jobbiga bilder. Tidsmässigt så skulle det kunnat stämma. Det skulle kunnat vara... =( Maten som jag precis fått fram, tappade helt sin smak =/ Tuggorna bara växte i munnen. Efter en kort stund så fick jag i alla fall fram telefonen och slog darrigt Jörgens nummer. Inget svar. Snart förstår jag att telefonen blivit kvar här hemma, för där uppe ringer en rejält envis signal. Klockan går och inget händer... blåljusen ville inte försvinna. Nu börjar huvudet måla upp blodiga bilder och kroppen känns spänd och allmänt skakig. Tuggan fick snabbt spottas ut. Paniken var nära och ångesten med! Till slut så bestämde jag mej för att (försöka) tränga bort alla tankar och fokusera helt på Welma. Det fungerade väl hyfsat bra ända tills det bankade tre gånger på dörren =O NU var det fara! Kroppen alarm gick fullständigt igång. Knackningarna kändes inte igen, så DÄR fick huvudet snabbt målat klart hela minnet. Vips så var jag tillbaka till den dagen då allt var FÖRSENT. Dagen jag har i mitt huvud, mitt absolut värsta minne, kändes helt plötsligt DÄR. Minns att jag försökte intala mej själv att vara MODIG och öppna dörren fort!! I mitt huvud så visste jag redan vilka som stod på andra sidan. Det var liksom redan klart. Polis, ångest, blod och DÖD. Fyyyy vad jag skakade... att jag sen fick helt fel, är jag så oerhört glad och tacksam för. Det var ingen polis på andra sidan, bara en snäll kille vid namn Nicklas. Jag var verkligen helt kall och skakig där jag stod. Jag tror inte ens att jag kom mej för att bjuda in honom =/ Nicklas som bara skulle lämna några bilder och ett brev, fick så klart sin förklaring. Det tar verkligen tid att ställa om och pusta ut efter en sån grej. Jag skakade ett bra tag ska ni veta! Bilderna var så gott som stört omöjligt att hålla i =§ Som ni säkert förstår så var det en VÄLDIGT glad och lättad mamma som tog emot sin familj en stund senare. Det var ju inte FÖRSENT den här gången. Dom levde allihop och jag med =)