Nybakade Doulor som längtar efter jobb <3

   Kurser/Utbildning     2 kommentarer

Vi blev ett kanonmysigt gäng som deltog! Blandade åldrar/erfarenhet och från olika ställen. Kommer sakna den massor <3 Stort tack till våra sagolika ledare, Frida & Åsa på Förlossningsgruppen (Frida står längst till vänster och Åsa till höger). Med Er kan inget bli varken trist eller svårt =) Vi kan! Jaaaaaaa och aboslut INTE Nej =)

En snutt av en film vi såg...

   Kurser/Utbildning     0 kommentarer
Det har varit en lång och väldigt spännande dag. Berättar mer i morgon bitti =) Dax att sussa nu... <3

Doulakursens block nr 2 =)

   Kurser/Utbildning     2 kommentarer

Då var det äntligen dax för kursens andra och sista block. Jag känner mej grymt taggad ska ni veta =) Detta ska bli kul! Berättar mer lite senare... <3

Mycket att läsa... =)

   Kurser/Utbildning     5 kommentarer
Doulautbildningens block nr 2 närmar sej... mycket att läsa är det =)
För er som är nyfikna på VAD en Doula gör; här har ni Odis <3

Övning pågår... <3

   Kurser/Utbildning     1 kommentarer

Leka bör man annars dör man... =)

Orgasmic Birth <3

   Kurser/Utbildning     1 kommentarer
Denna helgen har varit otroligt givande på många sätt! Doulakursens Block nr. 1 är nu avklarat och vad mer kan jag säga...?! Jo, att jag vill ha MEEEEER =) Ska berätta mer om helgen så fort jag kan! Denna filmen fick vi i alla fall se som en avslutning på block nr. 1 idag. Filmen är grymt imponerande och borde ses av er alla <3

Doulakursens första hemuppgift = KLAR!

   Kurser/Utbildning     2 kommentarer
Vår yngsta dotter fick möta dagens ljus den 19 Juli, 2010. Graviditeten hade gått helt som den skulle och utan några som helst problem. Beräknat förlossningsdatum var satt till den 13 Juli, men tjejen valde annat. Det var tidig morgon den 19 Juli som allting drog igång. Jag tror att klockan var nånstans runt 05.00 när det onda väckte mej. Jag hade haft en del förvärkar innan så om det var på "riktigt" eller inte visste jag inte då. Efter ett par timmar förstod jag mer. Det var som om kroppen kände på sej att nåt riktigt stort var på gång! Eftersom vi sen tidigare bestämt oss för att dela med oss av all denna magi till min kära syster, så fick det nu bli ett samtal till henne och till den blivande mormodern. Morgon och tidig förmiddag gick till att (med hjälp av promenader) jaga starka och lite mer regelbundna värkar. Framåt halv elva tiden så hade värkarna hunnit bli riktigt onda och rejäla. Äntligen var det dags att få styra kosan in mot Näl!
Under den ca 40 minuter långa bilresan in till förlossningen så hade värkarna typiskt nog klingat av något. Väl där så packade vi oss hur som helst ur bilen - Jag, syster Stina, BB-väskan och sambon. Den blivande fadern hade lyckats med det nästintill omöjliga, att parkera galet och på helt fel plats, så promenaden upp till förlossningen blev därför något längre än planerat. Men vad gjorde väl det?! Det var nog faktiskt bara bra för nu var (som tur var) värkarna tillbaks! Stina märkte hur jag gick in i mej själv och blev mer tyst. Nu var det full fokus på vad som komma skulle och på vägen upp till själva slutstationen; FÖRLOSSNINGEN! Till slut lyckades vi i alla fall hitta rätta dörren in. Ctg-kurvan visade tydliga värkar men inte tillräckligt starka och inte tillräckligt många. Minns jag inte helt fel så var jag bara öppen ca två centimeter, alltså inte riktigt "igång". Efter det att barnmorskan svept lite extra över hinnorna, samt gett mej en modell större blöja att ta med, så begav vi oss snart ut på mera promenad. Om nu Welma skulle mena allvar denna dag, så skulle jag förmodligen få uppleva det rätt snart.
Eftersom klockan hunnit närma sej lunch så passade vi på att fylla upp våra energiförråd nere i personalmatsalen. Jag var väl inte speciellt matsugen med alla värkar som slet men ändå. Värkarna kom med jämna mellanrum och var nu betydligt starkare än innan. Jag fokuserade på andningen och mej själv medans de andra åt upp. Tänk att där satt jag mitt i allt det vanliga, knöfull med onda värkar och med en kropp som bara slet! Alla som pratade, åt, skrattade och levde på som vanligt. Det var en underlig känsla, minst sagt! En ny liten människa var ju på väg, så för mej var livet precis allt annat än "vanligt". Snart kände jag att det var dags att bege sej tillbaka upp till förlossningen. Värkarna sög nu tag i mej så det syntes! Jag samlade mej, fokuserade och "red ut" det värsta genom att bara försöka slappna av, andas och hålla mej i något fast som fanns nära. Minns att jag behövde hålla mej hårt i något under varje värk, lite som en livboj på ett hav. Sambon och syster Stina fanns där hela tiden och peppade sådär lagom mycket. Nu gjorde det nämligen riktigt jäkla ONT och var inte alls speciellt kul. Det var liksom inte längre läge för nåt småprat eller fåniga skämt. Jag minns att jag fräste till på både Stina och Jörgen ett x antal gånger på vägen upp. Nu var det på blodigt allvar och absolut ingen lek, så mycket kan jag säga!
Väl uppe på förlossningen så möttes vi återigen av barnmorskan Stina. Hon hälsade oss varmt välkomna och sa att hon nu såg klart och tydligt att hon gjort rätt! Gjort RÄTT... (?!) - tänkte jag. Hon berättade nämligen att hon känt sej ganska så säker på att vi kommit dit för att stanna och i och med det, redan bokat upp och förberett ett rum. Strax kom vi in på rummet där vår dotter snart snart skulle födas. Märklig känsla det där... Ännu ett Ctg gjordes samt en ny koll. Jag var nu öppen fem centimeter och var därmed IGÅNG. Jag valde att duscha ganska så omgående och innan dess ett lavemang. Stina och Jörgen fixade med allt det viktiga så som dricka och rätt musik. Eftersom jag tyckte att det kändes tyst och tråkigt utan musik så ordnade barnmorskan in en radio. Allt kändes bra och precis så lugnt och skönt som jag hade hoppats på. Efter en snabb tvillingförlossning utan nån som helst tid att vanka runt i korridorer, så verkade jag nu få precis just en sån! Nu hann jag njuta av födandet precis som jag ville. Jag gick fram och tillbaka med både Jörgen och Stina tätt intill. Varje värk som kom betades av med hjälp av den varma vetekudden, andning och vaggande höftrullningar och så självklart mina underbara medhjälpare, sambon och syster Stina. Vi fick verkligen en helt underbar förlossning tillsammans! Lilla W föddes 18.40 (efter ca 6 timmar på förlossningsavdelningen) 3720g och 52 cm lång. Smärtlindring; LUSTGAS.
Stina var ett enormt stöd och fanns där med pepp och massage så fort jag behövde. Jag hade så grymt ont på en punkt långt ned i korsryggen. Tänk att den punkten glömmer jag nog aldrig, så ont gjorde den! Barnmorskan visade Stina HUR hon kunde massera på bästa sätt. Hårda fasta tryck! Att föda med Doula är absolut nåt jag kan rekomendera andra att göra. Inte bara för den födande kvinnans del, utan även för den blivande pappans. Vi (Jag & Jörgen) har haft turen att få fyra fina barn och tre riktigt fina och minnesvärda förlossningsupplevelser. Vi har alltid (under alla våra tre gånger) blivit väl bemötta inne på förlossningen och även känt att vi fått den hjälp och det stöd vi behövt. Trots detta så kan jag nog ändå tycka att Doulan borde få mer uppmärksamhet och bli mer vanlig än vad den är idag! Jag råkar nämligen veta att det (tyvärr) finns helt andra upplevelser att ta med sej hem än dom som vi har fått. Det är ju inte alltid som tiden till det där extra stödet finns tillgängligt inne på förlossningsavdelningen. Jag är helt säker på att Stina med sin blotta närvaro, gav både mej och Jögen kraft att orka mer. Hon var aldrig i vägen och tog heller aldrig över någons plats eller roll - hon hade ju sin alldeles egna där inne, den som Doula! Att få känna trygghet, lugn och kärlek är A & O när man föder, så mera Doulor till folket, TACK!
En gammal bild på Welma och hennes älskade "pottie" <3
Tyvärr så var det helt omöjligt att dela upp texten...
ber om ursäkt för det!

Kurser/Utbildning

   Kurser/Utbildning     0 kommentarer
Detta inlägg måste vara här för att kategorierna i rullmenyn ska funka :)
TA ej bort, fast det är fult och ligger ivägen, det försvinner sen.