Att pausa bloggandet är något som jag absolut kommer göra igen. Inte för att jag tycker att det är jobbigt eller tråkigt att blogga, utan för att det helt enkelt bara behövs ibland. Nu känner jag den där härliga känslan i fingrarna igen, de lixom bara VILL skriva. Under dessa dagar har jag tom legat lågt med messandet. Tro det eller ej, men jag har faktiskt STÄNGT AV mobilen mellan varven, och det har gått jätte bra. Vi föddes ju inte med alla dessa mobiler och datorer, eller hur?! Inget ont om dessa fantastiska prylar, men ibland kan det nog vara nyttigt att bara ta det lugnt, och inte ha allt det där runt sej. När min mamma frågade mej vad min bloggpaus skulle vara bra för, och varför jag beslutat om att pausa bara sådär, så blev mitt svar att det bara kändes som att det behövdes. Jag tror (syster Stina) och många andra också skulle behöva den där blogglösa tiden också. Att bara vara datafri i några dagar gör nog bara gott. "Fast det kan hon ju inte, hon får ju betalt för sin bloggning" Just det!! Hon får betalt och mer eller mindre MÅSTE blogga. Denna mirakeltanten (jag) får inte en krona (undra varför?!) så hon gör det endast när det känns SKOJ, och bara för mej ;0) Sedan är det allt som håller på att hända med Meja nu, som gör att jag tappar gnistan lite grann. Jag försöker att inte ta ut nåt i förskott, men jag ser ju att det går utför... tyvärr. Tumören blir inte mindre, även om jag önskar det. Inatt vaknade jag av att hon satt vid min sida och bara tittade på mej med sina underbara ögon. Helt tyst och stilla satt hon där. Förmodligen så hade hon bara lite svårt att sova. När jag gick upp för att kolla om det var UT hon ville, så gick hon bara och lade sej igen, in under sängen som vanligt. Jag vet att Meja känner på sej att detta inte kommer att hålla så länge till nu. Nu har det dykt upp ett sår vid den sidan som tumören sitter på, precis som Vet. Thore sa att det skulle göra :0( Meja är fortfarande glad och pigg då vi är ute, och äter och dricker som vanligt. Men det spänner naturligtvis i munnen på henne, det måste det ju göra. Jag tycker bara att det känns så attan jäkla orättvist alltihop, det kommer jag alltid tycka. Vi får bara försöka göra det bästa av allt det jobbiga...


Här ser ni hur man njuter av livet på bästa sätt, Meja kan hon ;0)