I helgen tog jag och Betty en mor & dotterdag i butikernas mecka. Betty råkar ha en stark känsla för mode och vet PRECIS vad hon ska ha. Tyvärr så avbröts shoppingen när en välbekant stämma satte igång att sjunga. Med en stor hög med mirakelvänliga jeans på armen, plus lite annat smått & gott, så fick jag kvickt som sjutton betala. Beata drogs nämligen mot rösten och rulltrappan. Det var liksom inte läge för mirakelbruden att ställa sej och prova jeans. Så högen med möjliga jeansfynd fick vänta. I stället betalade vi den hög som var till ungarna, och så begav vi oss ut i folkmassan, och ut till Sarah. Betty var SÅ tagen av att se henne live, riktigt gulligt ;0) När jag frågade henne om hon tyckte att Sarah var bra, så fick jag bara ett mmmmande tillbaka. Sarah var mer än bra, hon var helt fantastisk tyckte Beata!! De enorma brösten hade hon också med sej, men det syntes inte vidare mycket faktiskt. Hon kanske hade lindat in dem i en "push NED Bh", vem vet?! ;0) Efter att ha lyssnat en stund så blev det dax för lite god fika. Betty valde en härlig paj med vit, fluffig grädde. Med en något lättare pengapung så begav vi oss hemåt igen. Mormor Lena väntade där hemma med smarrigt godis från hennes resa till Egypten. Tyvärr så han vi aldrig med någon längre pratstund, för mirakeldottern Malin var tvungen att bege sej till jobbet ;0/ Men så är det, tiden räcker inte till allt.


Ser ni henne?! Underbara Sarah Dawn Finer ;0)

Betty och hennes goda paj med fluffig grädde <3

Snacka om att man är lättpåverkad till tusen!! Trots mina (snart 32 år... shit vad det lät gammalt!!) så kan jag tydligen inte prata om allt utan att ta in det lite för mycket i datorn (läs; hjärnan). Efter gårdagens samtal med Rasmus så var det alltså helkört. Vårt samtal innefattade "monster", och inte vilket, eller vilka monster som helst, utan energidrycken MONSTER. En cool burk med ett läbbiga monsterklor på utsidan, ett sånt monster som mirakelmammor INTE riktigt klarar ar att hantera utan att drömma hemska drömmar.Tydligen så har denna dryck lyckats sälja sej hos många av våra yngre, och mycket säkert just pga den coola utsidan, och om det tycker jag; INTE!! Men skit samma, det var inte DET jag skulle ta upp nu. I stället ska jag försöka återge vissa avsnitt ur den monstriga drömmen ;0§ Frågan är väl om ni vågar?!

Drömmen är tyvärr ganska suddig på sina
ställen, men det jag minns, det minns jag.

Vi hade nyss blivit med hus i alla fall, och huset liknade ganska mycket vårt eget, fast rött. (drömde visst i färg där, vad kan det betyda?!) Huset låg lite avsides, och hade väl inte speciellt många grannar. (GUUUUUD nu vet jag!!!!! Nu vet jag vart en del av drömmen kommer ifrån!! Det var ju det där programmet härom kvällen om "monstergubben" som låste in sin egen dotter, och sedan gjorde henne gravid gång på gång. Det är klart att drömmen delvis kommer därifrån, det förstår jag ju nu. 

Tillbaka till drömmen igen då...

Första kvällen som jag skulle vara helt ensam i huset, så hör jag en massa knackningar och rejäla bonk. Knackningarna kom utifrån hallen, och var mycket arga och bestämda. Det lät verkligen som att en hel armé är på väg in, och mycket riktigt, när jag går ut i hallen för att titta efter, så ser jag hur sprickorna i golvets plankor, bara blir större och större. (Även detta har jag bakat in i drömmen efter egna upplevelser om glipor i golv) Rätt som det är så bryts brädor upp och en hel hand sticker fram!! Snart kommer en till, och en till, och en till. Vid det här laget så är jag vidrigt rädd som ni säkert förstår.

Händerna visar klart och tydligt att de har tänkt att ta sej upp ur hålet och in till mej... Modig (eller dum) som jag är så står jag kvar, jag hade ju kunnat springa och gömma mej eller nåt annat vettigt, men nä, jag står kvar. Ut ur hålet kryper det fram ett barn, och en äldre man. Först tycker jag att de ser ganska så vanliga ut, men när de väl ler mot mej så ser jag att de var allt annat än just VANLIGA. De var inte som Du & Jag, utan blodsugande monstermänniskor som bara var ute efter energi, vår energi. 

Nu kommer vi till den hemskaste delen i drömmen...

Enda sättet att få dem att sluta krävde blodigt VÅLD. Jag var tvungen att bryta nacken av dem för att få stopp på dem!! Hur f-a-s-e-n skulle jag kunna klara det?! Det tog emot, och jag rörde dem inte förens jag verkligen förstod att de ville mej illa. De skulle DÖDA, och gärna MEJ. Då kändes det helt plötsligt som att det blev lite enklare. Jag hade liksom inget val längre, utan kastade upp den ena monstergubben över axeln och slog honom i huvudet på den andra. Usch, detaljerna vill jag inte gå in på. Men det var blodigt. Fyyyyyyy vilken sjuk jävla dröm, och allt pga av monsterdrickor och galna gubbar!!!! Dessa monsterbarn & vuxna förökade sej hela tiden så det slutade med att vi fick fly, det fungerade inte att ha ihjäl dem alla. Men jag minns att jag försökte prata med dem om VARFÖR det var så tvunget att göra slut på oss.
Deras svar blev ett väsande monsterväs; Vi bor ju för fan häääär!!!!!!

Visst lät det hoppfullt?! En ny dag ger tusenmiljoner nya möjligheter. Det kan vara allt från att vinna på lotto, till att få några extra gråa hår till den gråskaliga lilla samlingen där uppe på huvudet. Ibland kan jag tänka på vad många märkliga och ovanliga saker jag skulle kunna göra på en dag, fast som jag inte gör av olika skäl. Att tex fylla upp bilen med bensin och köra tills den tog slut, för att se vart den tog mej, och vilka människor jag skulle möta om jag gjorde det. Nu kommer vi in på detta med "ödet" igen då...

Jag som tror på ödet och att det mesta (i stora drag) redan är bestämt, undrar ju ibland om det kanske faktiskt går att "lura" ödet. Tror ni det?! Låt oss säga att jag har jobb på schemat hela dagen i morgon som jag bara lyckas glömma. Istället för att åka den vanliga vägen till jobbet som jag ska och borde, så åker jag till den spännande flygplatsen ;0) Risken ATT jag skulle göra detta är nääästan lika med obefintlig, så OM jag nu skulle göra det så blir det ju lite som att "lura" ödet på alla de möten och upplevelser som jag skulle få på vägen dit. Eller är ödet såpass mycket snabbare än mej så att det inte ens går att lura?! Hänger ni med på hur jag tänker, eller är jag för rörig nu?! Om ödet skulle säga att det sitter en liten gubbe i Japan och väntar på att just JAG ska dyka upp och leva andra halvan av mitt liv med honom, så krävs det ju nästan att jag viker av lite från mitt vanliga schema här hemma, eller hur?!

Det är hur som helst en jäkla tur att man inte vet om sitt öde, det hade jag aldrig orkat med!! Tänk vad underligt det hade varit om vi kom ut ur våra mödrar med en liten biljett i vår lilla russinrosa hand. På biljetten skulle de viktigaste hållplatserna i livet stå med, som tex namn på de RIKTIGA och sanna vännerna (de som verkligen var värda att kämpa för) På det viset skulle du slippa lägga energi på alla de där som ändå inte riktigt brydde sej eller var ärliga mot dej. På biljetten skulle det även stå namn på den partnern (som skulle göra dej lyckligast) och en adress till denne. Eventuella barn skulle också stå med. När barnen väl kom sedan (OM de kom) så skulle de i sin tur ha en egen liten bok om just deras liv. Vilka farliga "vargar" man skulle skydda dem ifrån och HUR. Om min avgångsplats skulle stå med, och tid för den?! Ja det har jag inte riktigt bestämt. Skulle man vilja veta det?! Lek med tanken nu allihop. Vad hade vi gjort då, om vi vetat när det skulle ta slut och hur, hade vi gjort saker på ett annat sätt då?? Hade jag kramat mina barn mer, hade jag levt mer?!

Det som skulle försvinna är kanske oron över att inte veta, men jag lever nog hellre med den... tror jag. Att falla i mörka gropar hör väl livet till, men tänk vad skönt om man kunde slippa de där RIKTIGA nitarna i livet, de som sårar så oerhört!! Pappa borde tex vara HÄR nu, hans biljett var för kort. Han hade viktiga uppgifter här enligt mej, och några av dom var att bli en GRÅHÅRIG Pappa, Morfar och Farfar, make, bror och son. Nu blev han inte det, och det vill jag bara inte acceptera vissa dagar. För mej är han fortfarande så levande och närvarande, men inte på det sätt som jag vill. Undra om jag någon gång kommer att bli vän med att han fattas, det känns inte så, inte ens efter 10 år.

På den där biljetten som låg i den russinrosa handen, så skulle det även finnas en femsiffrig kod. Den koden skulle man kunna slå för att boka in små möten med de som redan passerat sista hållplatsen och rest slut på sin biljett. Den koden skulle vara gjuten i STEN, klart och tydligt skulle den stå. En kod för varje människa, och en för varje djur <3 Koderna på min biljett skulle vara slitna, så mycket kan jag säga. Det är så mycket som jag vill säga till farsgubben, och så vill jag slå han rätt i magen för att just hans biljett va så kort. Varför?! Man får väl för i helvete gå av på samma ställe som familj, eller?! Vi var inte riktigt överens om detta, och det gör mej riktigt arg vissa dagar. Nu ska jag inte tjata mer om det...
Men det tål i alla fall att tänkas på en stund.
Biljett eller inte... vad tycker ni?!