Mera sjukt...

I natt har W haft rejält med feber och inte alls mått bra. I morse låg tempen på 39,2 ;0( Som tur är så har humöret varit helt okey ändå nu på förmiddagen. Alvedon och vila får bli dagens medicin! Nu sussar hon gott medans jag bakar bröd. Fick ju en ny laddning med glutenfritt i förrgår, så nu finns det redigt med mjöl igen. Filmen igår var RIKTIGT bra och hade både gråt och skratt i sej. Ja jag erkänner att gråtklumpen i halsen växte till ett flertal gånger. En bra film har allt det där i sej som Trassel hade. Lite skratt, lite allvar, lite tårar... <3

Ridningen gick bra den med. Det tränas galoppfattning för tillfället och halvhalter mm mm. En annan grej de tränar på är att sitta på "rätt" sittben. Nästa gång är det hoppning som gäller. I Mars är det dax för klubbhoppning igen. Vem vet, kanske slänger B in en liten anmälan efter hoppningen nästa gång. Vi är tre mycket hungriga föräldrar som står vid sidan och tittar varje Onsdag. Man får verkligen bita sej hårt i tungan för att INTE snattra och ta över. Låga händer, hälen ned, sitt tungt i sadeln... blablabla... allt det där som man INTE ska göra som förälder. Det är ju RIDLÄRARENS lektion och inte vår. Vi brukar få påminna varandra om att hålla snattran och låta C få hålla sin lektion SJÄLV ;0P

Lyssnade förresten på radion nyss. Det var en kille som ringde in till radiopsykologen och berättade om känsliga saker. Han hade förlorat sin mor genom självmord för ca fem år sedan. Han hade mycket dåliga erfarenheter av psykvården efter allt som varit med mamman. Har ni el du gått och pratat med psykolog el kurator nån gång?? Vad är egentligen skillnaden på kuratorn och psykologens sätt att samtala och arbeta. Själv har jag lite svårt för medlidande tonläge. Hur känns det nu?? Hur känns det inuti dej när du berättar om det här?? Beskriv?? Om jag får såna frågor i ett smått sorgligt tonläge, ja då blir jag nog nervös och känner mej löjlig. Varför vet jag inte. Tror helt enkelt att vi el JAG har svårt för att pratat om bara MEJ, när det gäller jobbiga saker som känslor mm. Inte med familjen kanske men med nån helt utomstående. (Jag är nog TYVÄRR mest sån som tänker och tror att jag fixar allt på egen hand.) Fast det vet jag nog egentligen inte. Har endast testat ett sånt samtal en gång i livet och den gången var det mest bara tårar utan ORD. Intressant är det i alla fall, eller hur?! Vad är era erfarenheter, berätta gärna om ni vill. Har ni känt er "hjälpta" av kurator psykolog nån gång?? Dax att återvända till baket nu... hör att W börjar vakna där ute <3


Lantismamman-Mamma till fem döttrar säger:

Jag var ju hos en psykoterapeut i höstas och det hjälpte mig enormt mycket!! Bara att sitta där och få ur sig allting! Det var jättenyttigt!! Det var mest jag som pratade och hon kom mest med lite frågor och synpunkter då och då. Det var som balsam för själen!

2011-02-17 | 13:48:10 | Bloggadress: http://lantismamman.blogg.se/
sofia säger:

va bra att ni INTE "rider från läktaren". Det är nämligen det värsta man vet som ridlärare ( iaf tyckte jag det när jag hade lektioner för några år sedan). oftast hjälper det heller inte barnen utan själper... ibland fick jag bita mig i tungan för att inte fråga vissa föräldrar om de inte ville komme ner och ha ridlektioen istället för mig, eftersom de aldrig höll snattran.. =)

2011-02-17 | 23:31:24
Tittar du in ofta?

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar: